Hejsan, var tvungen att skriva ner lite tankar. Hoppas ni orkar läsa det!

Ibland känns det som jag har hela jävla världen på mina axlar, och inte pallar bära skiten! Ibland känns det som jag står på ett berg, och håller upp hela jävla världen och allt är hur bra som helst!? Just nu känns mycket som en fakkin berg och dalbana, ena dagen kan jag bara sitta och ha fet ångest. Och jag vet inte över vad? Allting antar jag, allt som händer just nu. Det som INTE händer just nu?? Det är en jävligt jobbig känsla iallafall, saker hemma är bara jobbigt just nu. Och jag orkar inte dra upp allt, men måste skriva av mig lite!

En sak jag inte trodde, var att det som hänt. Inte skulle hända min familj, det fanns liksom inte där. Tills det verkligen händer, då inser man att det kan hända precis vem som helst.. Jag hatar, verkligen HATAR att se mina föräldrar som dom är nu. Ledsna, oroliga. Mamma har suttit i en rullstol i 6 veckor, och även om hon kanske inte vill att man ska se på henne. Så syns det att hon inte mår bra, samma med pappa. Han ligger & vilar/sover mycket, och hela stämningen i huset är bara nere, inte som förr.. Jag vet att man ska tänka framåt, och det gör jag. Ofast.... Men just nu önskar jag att saker var som förr. Eller att detta tar slut nu!! 

Förlåt om jag verkat dryg mot någon, det är inte min mening. Och jag är verkligen inte sån som person alls, det har bara skett så mycket förändringar nu på senaste tiden. Så man påverkas av det, varesig man vill eller inte. Och jag vill inte att sånt ska gå ut över andra, men om någon undrar varför jag kanske har betett mig annorlunda, så är detta en liten del av varför jag varit sån! Men det ska bli ändring. 

Jag är iallafall glad att jag har min familj, mina vänner. Dom är dom bästa!! Och när saker är som det är, så gör musiken mig alltid gladare:) Hoppas ni orkade läsa detta nu!

Ha de bäst!